Bearbetade legeringar av aluminium klassificeras med fyra siffor enligt ett system vars ursprung är USA men som har funnit bred acceptans i många andra normer inklusive EN. 

• 1000-serien är i grund rent aluminium med minsta Al-halt 99 vikt %. Hållfastheten kan förhöjas genom kallbearbetning. 
• 2000-serien är legerade med koppar. Hårdhet/hållfasthet kan ökas genom s k utskiljningshärdning till nivåer i paritet med enklare stål. Tidigare hette sådana legeringar duralumin och fann bred användning inom flygplansindustrin men nuförtiden har de ersatts med legeringar från 7000-serien. 
• 3000-serien är legerade med mangan och kallbearbetning fordras för att höja hållfastheten. 
• 4000-serien är legerade med kisel och kallas ofta silumin. Tillsatsen av kisel främjar god flytbarhet varför dessa legeringar används ofta för gjutgods, såväl formgjutna som pressgjutna detaljer. 
• 5000-serier är legerade med magnesium. 
• 6000-serier är legerade med kombinationen magnesium och kisel. Legeringarna är lätt att maskinbearbeta och är svetsbara. Hårdhet/hållfasthet kan ökas genom utskiljningshärdning men inte i samma grad som med legeringar ur 2000- och 7000-serier. Man hittar några av de vanligaste aluminiumlegeringarna för allmänt bruk i 6000-serien, t ex 6026 och 6082. 
• 7000-serien är legerade med zink ofta ihop med magnesium och ibland koppar. Sådana legeringar kan förstärkas genom utskiljningshärdning för att uppnå högsta hållfasthet bland aluminiumlegeringar (brottgräns t o m 700 N/mm2). 
• 8000-serier har tillsatser som inte tacks av övriga serier. Som exempel kan nämnas legeringar innehållande litium som används inom flyg- och rymdindustrin. 

Vad avser mekaniska egenskaper, och i synnerhet hårdhet/hållfasthet, kan aluminiumlegeringar uppdelas i två grupper. Första gruppen omfattar icke-värmebehandlingsbar legeringar vars hållfasthet enbart kan höjas genom kallbearbetning och där härdningsgraden har en beteckning som börjar med bokstaven ”H”. Den andra gruppen innehåller värmebehandlingsbara legeringar där högre hållfasthet kan uppnås genom utskiljningshärdning och som karaktäriseras av en beteckning för härdningsgrad som börjar med ”T”.  

Legeringar som måste kallbearbetas för att höja hållfastheten (hxx) 

Första siffran efter H är indikativ av en specifik följd av operationer: 

• Kallbearbetat (H1X): omfattar alla operationer involverande kallbearbetning, t ex kallvalsning, som höjer hållfasthet men sänker förlängningen. 
• Kallbearbetad och delvis glödgad (H2X): hållfastheten sänks men förlängningen förbättras tack vare glödgning efter kallbearbetning. 
• Kallbearbetad och stabiliserad (H3X): stabilisering innefattar en värmebehandling vid låg temperatur för att stabilisera de mekaniska egenskaperna av legeringar som annars skulle långsamt mjuknar vid ordinarie temperaturer, t ex 5000-serier. Förlängningen förbättras och restspänningar sjunker. 

Den andra siffran (skalan 1 - 9) efter H indikerar graden av kallbearbetning, ju högre tal desto högre kallbearbetningsgrad och därmed hållfasthet. Så, till exempel, H14 avser kalldeformation till hälften av full hårdhet (halvhård) men utan efterföljande glödgning. Däremot betecknar H24 ett material som har kallbearbetats till högsta nivå men har genom glödgning erhållit lägre hållfasthet och bättre förlängning motsvarande halvhård nivå. 

Värmebehandlingsbara legeringar (tx) 

Aluminiumlegeringar värmebehandlas i tre steg, först en upplösningsbehandling som ibland utförs i samband med en annan process, t ex strängpressning. Upplösningen efterföljs av hastig kylning och sedan åldring. Bokstaven T anges ihop med en siffra som kopplas till karaktäristiken av åldringsprocessen.  

Naturlig åldring (T1, T2, T3, T4). Dessa beteckningar avser spontana förändringar som äger rum vid ordinarie temperaturer tills det att legeringens tillstånd har stabiliserats och hårdhet/hållfasthet inte längre förändras. 

Artificiell åldring (T5, T6, T9). Dessa beteckningar avser åldring vid förhöjda temperaturer under viss tid tills det att ett stabilt tillstånd har uppnåtts. De aktuella temperaturerna är normalt ganska låga (100 - 200°C) men tillräckligt att åldringsprocessen accelereras såtillvida att hållfasthetsnivåer uppnås som är högre än med naturlig åldring. Därmed T6, till exempel, indikerar upplösningsbehandling efterföljd av artificiell åldring medan T9 avser material som har kallbearbetats efter åldring, genom exempelvis kalldragning.